Jag har precis gjort det största av de stora sakerna. Det har tagit mig hela dagen att vänja mig vid tanken. Många timmars sömn, en del deppig musik och många tårar. Tanken av att vara ensam i den här världen är skrämmande, men saken är den att jag är inte ensam. Jag har mina underbara vänner som stöttar mig och lyfter upp mig när jag sjunkit så djupt att jag knappt kan se över ytan. Jag har, tror jag i alla fall, accepterat min första dag på nästan två år som singel. Jag tycker inte om ordet singel. Så det kommer inte att användas mer nu. jag tog precis modet till mig att ändra status på facebook. När man gjort det, har man automatiskt berättat det för hela Härnösand och alla övriga vänner man har där..
Det känns skönt att göra det på det sättet, men då slipper man sympatin som jag gärna hoppar över. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill att han eller hon ska vara där, utan att göra någonting speciellt. Bara vara där och krama om mig och dra upp mig ur marken. För om man inte gör någonting så sjunker man bara djupare..
Tack Anna för att du är här för mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar